dogmusic	discografi	lyssna	kurser & föredrag	körprojekt	kontakt
bilder	biografi	video	recensioner	press

Biografi i detalj

Jag började spela piano vid 7 års ålder. Mer eller mindre mot min vilja. På femtiotalet gjorde de flesta barn dock som föräldrarna ville. Senare har jag haft all anledning att tacka mor och far för att dom så envetet skickade mig till pianolektionerna en gång i veckan.

Som enda barnet i familjen hade jag stora möjligheter att utveckla min fantasi. Det gjorde jag också. Låtsasdjur som lekkamrater var ett sätt att tackla ensamheten. Senare även musiken, genom vilken jag fick kamrater. Likasinnade. När jag gick i åttonde klass var det dags att bilda det första bandet. Inspirerad av Beatles, Stones m.fl., startades popbandet FANS.

På den tiden ringde man inte runt till duktiga musiker och värvade. Nej, man frågade bänkgrannen på kemilektionen: - Öh, ska vi bilda band? - Varför då? frågar klasspolaren förvånat. - Tja, det är lättare att få brudar….. - Eh, Okej!

Bandet bestod först av fyra(!) gitarrister och en trummis. Det lät lite tunt, så en av gitarristerna övertalades att spela bas. Det blev ännu bättre när ytterligare en gitarrspelare slutade. Han kunde nämligen bara ett ackord, och tyckte visst att det räckte. Till slut, när vi också engagerat en sångare började det ta form. Det spelades på skoldanser och ungdomsgårdar. Suckande fäder fick vackert skjutsa runt bandet på lördagskvällarna. När ingen av dessa kunde, kördes instrumenten i skottkärra till skolans gympahall där skoldansen för det mesta hölls.

Alltså, pianot byttes tidsenligt ut mot elgitarr på sextiotalet. Dock fortsatte jag att ta pianolektioner. Sedermera började jag även lyssna på den amerikanska folkrocken och skaffade en akustisk westerngitarr. Egna låtar började komma och i början på sjuttiotalet bildade jag NAILBAND, en trio bestående av trummor, bas och jag själv på gitarr och sång. Förutom några covers var det mitt första riktiga forum för det egna materialet. Bandet fick skivkontrakt med EMI och spelade in ett album på engelska. Plattan blev en katastrof ljudmässigt på grund av producentens minst sagt stora behov av alkohol. Året var 1972.

Året därpå lades Nailband ner och jag fick ett solokontrakt med samma bolag. Mitt första soloalbum såg dagens ljus hösten 1973 och mottogs mycket positivt av kritikerkåren.

Redan vid inspelningen av Nailbands album sammanförde EMI mig med Lasse Tennander, som då skrev texter till mina låtar. Vi fortsatte vårt samarbete även på soloplattan som för övrigt hette ÖGA FÖR ÖGA. Vi skrev t.ex. klassikern "Lika blå som dina ögon" tillsammans.

Lasse och jag började spela tillsammans och bildade en grupp som hette DUGA. Tennander blev väldigt politiskt engagerad och försvann så småningom ut i proggrörelsen. Resten av gruppen, Tommy Andersson, Anders Nordh, Paul Sundlin och jag gjorde en väldigt inspirerad skiva för CBS under namnet FIGARO 1975. Anders och Palle hade ett förflutet dels i sextiotalsbandet Trolls och sedan i rockbandet Life.

Parallellt med Duga-perioden spelade jag tillsammans med producenten Anders Henriksson in ett soloalbum på engelska. Inspelningar både i Stockholm och London med svenska och engelska musiker. Pete Robinson, John Gustavson, Caleb Quaye (Elton John´s gitarrist) var några av de brittiska musiker som var med. SEAWEED GARLANDS hette skivan som gavs ut av CBS.

Sjuttiotalet var ett minst sagt hektiskt decennium för mig. Förutom de täta skivproduktionerna blev jag ofta anlitad som studiogitarrist och bakgrundssångare, något som höll i sig en bit in på åttiotalet. Jag spelar t.ex. gitarr på alla låtar på Magnus Ugglas storsäljare "Varför ska man ta livet av sig…."

1978 var det dags för ett udda projekt. Jag tonsatte Tove Janssons VEM SKA TRÖSTA KNYTTET och spelade in den tillsammans med Torbjörn Eklund, flöjtist och arrangör. Det blev stor succé. Jag Och Torbjörn fortsatte sedan vårt fruktbara samarbete med att göra ett antal barnproduktioner under åttiotalet.

CLUB ÖKEN hette nästa skiva. Den kom ut 1979 och får väl räknas som något av en "mellanlandning". Musikaliskt rolig men ingen direkt hitlåt fanns med på skivan.

Åttiotalet, då? Jo, det startade väldigt bra. Jag skrev "Ge apan i dig en chans och "Jag tänker på dom ibland" på samma dag hösten 1980. Skivbolaget SONET´s Ola Håkansson blev eld och lågor och mitt första Sonet-album kom ut 1981. I första utgåvan hette skivan MUSIK I MITT ÖRA men döptes sedan om till JAG TÄNKER PÅ DOM IBLAND. "Apan" blev en discohit och "Jag tänker…" fick oerhört mycket radiospelningar.

Jag började tacka nej till studiojobb för att helt satsa på solokarriären. Gjorde egna konserter och klubbspelningar både med band och ensam med gitarr. Detta att jag var ensam ibland gjorde att jag på något sätt började kallas visartist. Västerviks visfestival och andra stora visarrangemang engagerade mig hela tiden. Men jag fortsatte göra min musik så som jag alltid gjort den. Texterna började få en allt större betydelse. Jag ville säga saker.

När jag ser tillbaka på min skivkarriär idag tycker jag att den roligaste produktionen gjort är LUGN EXTAS(1983). Jag var väldigt inspirerad , framförallt musikaliskt. Jag spelar nästan allting själv, utom trummor (Peter Fältskog). En typisk musikerplatta. Jag var för övrigt aldrig med i proggrörelsen. Lyssnade istället på Stevie Wonder som gjorde fantastiska skivor, speciellt på sjuttiotalet. Elton John var också en inspirationskälla, främst då vad gäller låtskrivandet.

Året därpå bar det av med familjen till Skåne. Där, i ett garage ombyggt till studio, skrev jag ett antal nya låtar. En av dom var en vals. Den bara kom till mig en sen kväll och tog tjugo minuter att skriva. Låten hette "Ta mig till havet". När sedan den kom ut 1986 och jag gästade Björn Skifs i hans första Badrock var inget sig likt igen. Jag spelade in albumet TA MIG TILL HAVET som gavs ut på hösten –86 och efter det har jag ständigt förknippats med denna enda låt. "Det är en välsignelse men också en förbannelse", brukar jag säga när folk frågar hur det känns att ha skrivit en sådan svensk mega-hit. Välsignelsen består givetvis i att det har genererat en massa jobb och en del Stim-intäkter. Förbannelsen i att många inte vet vad jag egentligen gjort för musik under alla år.

När den värsta uppståndelsen kring "havet" lagt sig började jag skriva igen och gjorde ett nytt album för Sonet. HÄRLIGA LIV hette det och får väl även det anses som ett mellanalbum i karriären. Därefter kändes det lite svårt att komma tillbaka. En kris i skapandet.

Jag flyttade ut på landet och funderade på vad jag skulle göra med mitt liv. Tanken på att försöka dela med mig av min erfarenhet till andra hade funnits hos mig länge och nu började en idé ta form. Jag började göra föreläsningar och kurser i kreativitet. Jag åkte runt på musikskolor och bildningsförbund och mina idéer var mycket uppskattade, speciellt eftersom jag själv många gånger varit nere på botten utan självförtroende eller tillit till mina egna idéer. Jag blev helt enkelt trovärdig i min framställning. Detta sidospår i karriären trampar jag fortfarande parallellt med artisteriet och låtskrivandet. Det är fantastiskt att få åka ut och prata om det som jag älskar att jobba med. Även företag och institutioner som inte har ett dugg med musik att göra får ta del av mina föreläsningar.

Efter denna välbehövliga "landning i anden" beslöt mitt skivbolag att ge ut ett samlingsalbum med det bästa från hela Sonet(Polygram)tiden. SAMLAD 1981 – 1994.

Jag fick en ny kick och började skriva på allvar igen. Jag hade lämnat mitt gamla skivbolag och stod utan kontrakt. Mina texter var annorlunda nu. Ganska allvarliga betraktelser av de stora frågorna i livet. En mogen mans uttryck.

De nya sångerna kom till liv genom ett album som hette ALLT BETYDER ALLT. Producerat av min gamle musikerkamrat Hasse Olsson och gavs ut på Independent Records. Allt var igång igen. Som om det aldrig hade stannat. Turnéer och TV. Mycket radiospelningar framförallt med singeln DU.

Med på turné var numera en annan av mina gamla kompisar, basisten Sam Bengtsson. Vi drog 1998 igång ett projekt vi kallade "Bortom Havet". Det var ett projekt där vi samarbetade med körer från hela landet. En live-platta, min enda, med samma namn kom och det genomfördes ca 60 bejublade konserter.

1999 separerade jag från Agneta Olsson efter ett 19-årigt äktenskap. Jag träffade Gunilla Nilsson och vi gifte oss den 24 Maj 2003.

Fem barn har jag. Dottern Anja, född 1975 som gav mig mina första barnbarn den, lille Neo 2002 och Minoo 2005. Sönerna Tim och Simon födda 1981 resp. 1983 är båda musiker. Tim både sjunger och spelar på mitt album SPRÅNGET. Yngste sonen Hugo, född 27 december 2001, är mitt och Gunillas kärleksbarn liksom Nora som föddes 2004, den 3:e juni.. Vår nya familj bor i Stockholms skärgård sedan 2001.

SPRÅNGET gavs ut på mitt eget skivbolag, DOG RECORDS, och har tillägnats min pappa. Gustaf Lundblad gick hastigt bort den 17 december 2002.

Jag arbetar för närvarande med ett nytt album som kan ses som en sorts samling. Med 50% nytt och 50% gammalt i fräscha nyinspelningar. Planerad release våren 2010.

/Peter