Recensioner

SKIVRECENSIONER:

”Den nya CDn ”Språnget” tillhör något av det absolut bästa Peter Lundblad har gjort. En gedigen, genomarbetad och otroligt stark platta. Det kan knappast bli bättre!!, Sydöstran

”Texterna är sympatiska och inte sällan storslagna – Det handlar om LIVET!”, Norra Västerbotten

”Fräckt jubileum med Peter Lundblad! Det är en väldigt stark platta. Textmässigt säker och musikaliskt mogen.”, Allas

”Som textförfattare har han få övermän!”, Sundsvalls Tidning

”Alla tretton låtarna håller en jämn klass. Hoppas Peter spelar live i Dalarna snart!”, Borlänge Tidning

”Fina recensioner och bra försäljningssiffror är den värd. För de sköna tonerna, för de vackra fraserna som blivit lite djupare och mer insiktsfulla med åren.”, Eskilstuna-Kuriren

 

RECENSIONER LIVE:

Katrineholms Kuriren – Musik

Peter Lundblad Stora Djulö Herrgårdscafé, av Sven Bertilsson

Peter Lundblads konsert vid Stora Djulö Herrgårdscafé blev en formidabel publiksuccé. Bord och stolar bars ut från serveringen för att bereda sittplats åt alla. Baren och grillen såldes slut. Krögare Fredrik Åström måste vara mycket nöjd med utfallet. Publiken var det definitivt.

Första gången jag stiftade bekantskap med Peter Lundblad var på ett stort artistbokningsforum i Malmö 1981. Jag spelade med mitt popband, och Peter, som just kommit ut med Ge apan i dig en chans, hade satt ihop en orkester bestående av: En trummis, en programmerbar Prophetsynt samt sig själv på gitarr och sång.

Jag minns min egen spelning som en katastrof, men det klarast bevarade minnet är hur grym Peter Lundblads minimalistiska sättning var. Det svängde ett gäng och alla andra artister var smått irriterade över hur bra det lät.

Detta var alltså svindlande tjugosju år sedan och jag är fortfarande en aning förbannad på Peter Lundblad. Nu ska man veta att det är en låtskrivares hedersbetygelse till en annan när man säger att man är förbannad på deras duktighet. Jag är vidare förbannad på Evert Taube, grabbarna i Abba och Stefan Gunnarsson; han, pianisten i ”Så ska det låta”.

Peter Lundblad nämnde låtskrivaren/producenten Douglas Carr som ett ämne till gudomlig irritation. Sedan debuten 1972! har det poppat upp låtar från Peter Lundblad som alla har det gemensamt att de egentligen inte har något gemensamt med varandra. De är fristående små guldkorn som etsar sig fast i melodiminnet, alla med minst en oväntad harmoni- och/eller meloditvärvändning.

Lyrik som spetsar örat för att höra nästa textrad. Det är svårt att kategorisera honom i något speciellt fack: Inte enbart visa, inte bara pop – men en blandning av lite av varje, med ett stänk av bluesig souljazz som grundingredienser. Det är låtarna som gäller.

1986 kom Ta mig till havet. Typiskt av Lundblad att inleda framträdandet på Stora Djulö i onsdags med just den. En megahit som han säkert gärna förekommer publiken med, så han slipper få den på begäran under hela konserten. Att han förknippas med just den låten får han dock bara acceptera. Den är numera en del av den svenska folksjälen. På nå´t sätt inte ”hans” längre!?

Annars är det ju brukligt att artister väntar med sin största hit till sista extranummer. På så vis har man i alla fall en hållhake så publiken stannar hela konserten. Det krävs ett visst mod för att inte enbart klappa medhårs. Kanske är det vad som gör Peter Lundblad till en så stor artist.

För onsdagskvällens konsert blev en uppvisning i artistisk integritet. Tre helt nya låtar framfördes efter paus, alla med potential att bli nya signaturmelodier för Lundblad. Irriterande att han skriver bättre och bättre låtar. Som estradör har han dessutom sedan länge ett avslappnat förhållande till publiken. ”Vad söta ni är”, kan han säga, för att i nästa sekund komma med tillägget: ”Ja, inte alla”.

Man skulle kunna se Lundblad ur olika perspektiv: Han är en mycket duktig gitarrist som spelar rytmiskt och väl genomarbetat. Sällan med bara rena treklangsackord. Som sångare har han en tonsäker och lätt soulig tenor. Som textförfattare har han oftast något att säga och kärleksförklaringar seglar med säkerhetsavstånd förbi banalitetsskären. Tonsättaren skriver melodier som har en omedelbar, men odefinierbar igenkänbarhetsfaktor. Helt enkelt en komplett artist som egentligen bara blir bättre och bättre.

Visst blir man förbannad!